I musikhistorien kan få band säga att de var så radikalt före sin tid som The Stooges från Ann Arbor, Michigan. Medan världen i slutet av sextiotalet var fylld av "Summer of Love" och hippieideal, släppte Stooges lös något mycket mörkare, råare och farligare. De blev de viktigaste pionjärerna för "proto-punk": utan dem skulle varken Sex Pistols, Ramones eller Nirvana ha existerat.

Bandet bildades 1967. Sångaren James Osterberg (artistnamn Iggy Pop) hade tidigare spelat trummor i lokala blues- och garagerockband. Han fick sällskap av bröderna Asheton – Ron (gitarr) och Scott (trummor) – samt Dave Alexander (bas).

Under den tidiga perioden, när de fortfarande kallade sig The Psychedelic Stooges, var deras framträdanden mer av avantgardistiska performances än traditionella konserter. Iggy använde gärna hushållsapparater – som dammsugare eller mixers – för att skapa ett brusande, bullrigt ljud. Scott Asheton trummade på oljefat och Ron spelade hypnotiska, repetitiva riff. Enligt dokumentärtexten inspirerades Iggy av kortheten och enkelheten i TV-program (som Howdy Doody eller Soupy Sales): han ville att hans texter inte skulle vara längre än 25 ord, så att varje ord fick tyngd.

Stooges rykte byggdes inte bara på deras musik, utan också på Iggy Pops extrema scennärvaro. Han var en av de första artisterna som regelbundet kastade sig ut i publiken (stage diving). Under sina framträdanden smorde han ofta in sig i jordnötssmör eller rått kött, skar sig med glasskärvor och provocerade ständigt publiken. Enligt filmens beskrivning närmade sig bandet framträdandena på ett "icke-show-biz" sätt: de tillbringade ofta 10-15 minuter med att bara stämma på scenen, vilket fascinerade publiken ännu mer.

I början av sjuttiotalet var bandet på väg att falla samman. Heroinmissbruk och alkohol förtärde medlemmarna helt. Dokumentären refererar till deras sista turné som en "dödsmarsch", där de spelade i mc-barer och publiken kastade flaskor på dem. Skivbolagen vände dem ryggen och medlemmarna blev fattiga. 1974 upplöstes Stooges för gott, medlemmarna sökte civila jobb (som lastbilschaufför eller elektronikingenjör) och Iggy Pop startade en solokarriär.

I decennier verkade det som om Stooges bara skulle förbli en fotnot i historien, men punk- och grungegenerationen (Nirvana, Sonic Youth, Mudhoney) vördade dem som helgon. Kurt Cobain nämnde Raw Power som sitt favoritalbum.

År 2003 återförenades bandet oväntat. Mike Watt (The Minutemen) tog över basen och Stooges fick äntligen det erkännande de nekats på sjuttiotalet: de spelade på utsålda festivaler världen över. År 2010 valdes de in i Rock and Roll Hall of Fame.

Stooges historia avslutades slutgiltigt 2016 när Iggy Pop, efter Scott Ashetons och Steve Mackays död, meddelade att bandet upphört.

Deras inflytande är ovärderligt. De visade att rockmusik inte handlar om teknisk virtuositet, utan om rå ärlighet och kompromisslös energi. Som Iggy Pop uttryckte det i sitt installationstal: "Musik är liv, och livet är inte en affärsverksamhet." Stooges förblir ett bestående monument över en tid då musik fortfarande kunde vara verkligt farlig.